Kategori: Aforismer – och det andra

Fast förankrad i det biologiska och sociala arvet, samtidigt bunden till den kollektiva expressresan driven av helt nya idéer om lycka och välstånd. Inte konstigt om man dras isär. Såvida man inte slår sig lös och flyr mot utgången.

I begynnelsen, och en lång tid därefter, var vi utan egentlig kontroll. Vi kunde inte styra våra liv. Men vi hade vår nyfikenhet. Till slut hade vi lärt oss tillräckligt för att ta kontrollen från naturen. Under en liten tid, några årtionden i början av 1900-talet, ägde vi frågan om vår framtid. Men vår förmåga tog oss snabbt längre. Det dröjde inte länge förrän vi skapat system som tagit kontrollen över oss. Komplexa system som vi snabbt blev beroende av. System som började styra våra liv. Det behövdes ingen artificiell intelligens för detta. 

Men den tekniska utvecklingen fortsatte. Vår nyfikenhet svek inte oss, men det gjorde inte heller våra system. Oavsett om vi överlämnar våra framsteg till systemen, eller om systemen tar dem i besittning är vi dömda att förlora vår ledande ställning. Den har passerats och kommer inte tillbaka. Vi äger inte längre våra liv.

Melodin visslas ackompanjerad av ukulele. Någon tror att detta gör dig köpbenägen. Du hoppar över reklamen så snart det blir möjligt.

Minska ditt avtryck 

Undvik snedsteg

Trampa ingen på tårna

Håll dig på mattan

Med avsmalnande fötter placerar du dig varsamt och förblir i din position

Du har nästan inte varit här 

i världen och stört

I nuet är nästan allt otidsenligt.

Lever man precis där, på kanten till framtiden vill det till att man inte snubblar och trampar snett. Ett ord, en blick, en liten, liten rörelse och du hamnar utanför det som är det korrekta nuet. En förflugen tanke och du är fel ute. Otidsenlig.

När jag var ung påstod någon att hälften av alla människor som levat gör det NU. Att mänskligheten bestod av 5 miljarder levande, och 5 miljarder döda. Med fysiker var det tydligen ännu mer exponentiellt. 90% av mänsklighetens fysiker lever!

Vi lever i exponentiella tider heter det alltsom oftast i affärsvärlden – då har man lagt en hel del realism åt sidan förstås. Realism i form av cykler, vågor och ännu mer organiska företeelser, som årstider, andning och återhämtning.

Problemet med exponentiella tider är uppenbart för en matematiker. Sådana modeller fungerar i nuet, men bryter alltid ihop i det långa loppet. Förr eller senare.

Skulle vi leva exponentiellt fullt ut måste vi snart överge jorden. Ja vi måste faktiskt offra jorden helt och hållet – för att vi ska kunna komma iväg. Vi behöver se jorden och dess resurser som en investering. En investering är något man satsar. Ett offer. Jorden må vara en bra värld med till synes oändliga resurser för dem som söker status quo, men med endast första steget i mänsklighetens raket om vi framhärdar i våra exponentiella ambitioner. Så låt oss då bränna av det första steget snarast möjligt. Låt oss bränna alla idéer om att jorden är vårt paradis i livet..

Hur som helst, och nu på allvar: Det är inte livet som är det stora för människan. Det är döden. Eller kanske snarare den tid då vi inte existerar. Åtminstone inte kroppen.

En tanke ägnad den där första hälften av mänskligheten. Mycket ont har hänt, men det har även tänkts en del klokt. Det var även en tanke ägnad åt de ännu inte födda.

Trösten kanske kan hittas i Brahms Vier ernste Gesänge, med texter från Predikaren, Jesus Syraks vishet och 1:a korinthierbrevet:

Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
Allt går mot samma mål:
allt har kommit av jord, och allt blir jord igen.
Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden?
Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne?

*

Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:
de förtryckta gråter
men ingen tröstar dem,
förtryckaren övar våld mot dem
men ingen hjälper dem. 
Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet.
Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.

*

O död, hur bitter är inte tanken på dig
för en man som lever i lugn och välstånd,
en man utan bekymmer som har framgång i allt
och som ännu kan njuta av en god måltid.
O död, en lycka är det bud du sänder
för en man som är fattig och orkeslös,
en utlevad gubbe som har bekymmer med allt,
som vägrar finna sig och inte längre håller ut.

*

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. 
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. 
Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Tänk om man någon gång, på några få sekunder, kanske bara med blick, lyckas möta en okänd så djupt i själen att man blir eftersökt bland kontaktannonserna i lokaltidningen.

Det är nog bara änglar förunnat.

2015 var vi rädda för en kommande superintelligens. Kanske skulle den, om den någon gång kom, ta makten över mänskligheten.

Sedan kom annus horribilis 2016, och plötsligt hade istället dumheten tagit makten över den angloamerikanska delen av världen. 

2017 längtade vi efter lite artificiell intelligens som kunde ställa allt till rätta. 

Men den konspiratoriskt lagda tänker att det är just så här ett superintelligent övertagande skulle äga rum. Börja med att fördumma människan via digitala kanaler, med fejkade nyheter, filterbubblor och förgiftande twitterhat. 

När man nedgraderas från svart är SJ ändå hoppfulla: “Välkommen till grå nivå”

Och de har ju rätt. Dags att acceptera medelåldern. Sluta färga håret. Sluta låtsas. Och försök inte ställa dig i VIP-kön. Loungen är inte längre tillgänglig.

Välkommen till Nivå Grå!

Beslutsfattare, vilket vi alla är då och då, får allt mer artificiell hjälp att fatta sina beslut. Och experter, vilket många av oss förväntas vara på dagarna, förmedlar allt oftare automatiserade råd istället för att ge dem utifrån egen kompetens och erfarenhet. 

Vad är ett gott råd människor emellan värt i framtiden?

Korrumperade digitala rådgivare vill man inte ha. Idag fejkade nyheter – imorgon är det kanske fejkad rådgivning som är problemet. Hur man litar på en mänsklig expert skiljer sig väl jämfört med den artificiella. Hur litar man på att en läkare inte är manipulerad av ett läkemedelsbolag? – Via handslaget och blicken? Och finns det någon motsvarighet när man interagerar med den artificiella versionen?’