Blogg

Först får du en assistent. Du noterar i förbifarten att den är digital denna gång. Efter ett tag inser du att assistentens kompetens och engagemang vida övertrumfar vad du har att ge. Du överlåter informellt din roll till assistenten. Men se för allt i världen till att du äger henne så att inkomst och pension tryggas.

Vid en viss tidpunkt kommer osäkerheten om vägen få dig att vilja lätta på gasen och titta i backspegeln. Var kommer vi ifrån? Vart ska vi? Varför? Kan man stanna här? Kan man vända? 

Men runt omkring flyter trafiken på, i vanlig takt, något över vad som är tillrådligt. 

Varje generation borde likt 65:orna ha sin Rainer Hartleb och sin Jordbrosvit – att hålla sig i när nuet tycks springa iväg mot framtiden och behovet att förstå sin plats i tiden ökar.

Varje liv går sin egen väg, men under åren som gått har vi generationskamrater trots allt ständigt befunnit oss alldeles i närheten.

Mål- och uppföljningssamhället är vår konstruerade verklighet, och upphov till mången ångest hos människan. Det finns inte någon annan art som utsätter sig för sådan destruktiv självrannsakan. Mest skada gör det om tillräckligt lång tid förflutit mellan satta mål och uppföljning, så att den uppmätta avvikelsen helt uppenbart kommer att dömas som ett misslyckande.

Men att försöka bli av med dessa skammens kontrollpunkter, våra fördömande inspektörer och controllers – det står sällan i individens makt att åstadkomma. Vårt samhälle är ju numera genomdigitaliserat, dvs fullt av mellanrum, och därmed alltför möjligt att mäta. 

Bättre kan då vara att öka frekvensen på mätningarna, till den grad att skillnaden mellan förväntan och konstaterat faktum blir obetydlig och därmed onåbar för alla former av straff. Ta till exempel för vana att väga dig varje dag, så kommer skillnaden mellan två mätningar alltid vara försumbar. Tycker du ändå att ett par hekto är för mycket – öka frekvensen. Väg dig varje timme, varje minut eller sekund. 

Till slut har skillnaderna utplånats.

Och du blir fri från misslyckandets skuld. 

Han sitter på sin favoritplats, ett singelsäte i 1:a klass, på tåget från Göteborg till Stockholm. Hon sitter tvärs över gången, och blir bara vackrare för varje gång han ser på henne. När han tittar dit för säkert tjugonde gången har hon blivit oemotståndlig. Hon har inte sett honom alls. Inte än.

Medelåldern. Som när planet till något alldeles för nära resmål mitt i flygningen – ja, nästan innan vi hunnit få vår mat – plötsligt slår av på gasen och man känner att vi nu är på väg ner till landning. Att toppen passerats. Att det inte behövs så mycket bränsle längre. Att vi har fått det vi behöver. Resten handlar om att använda gammal energi till att landa väl.

Nu, när vi kommit på att man inte bör flyga längre – inte så länge vi lyfter med hjälp av fossilt bränsle – då blir medelåldern en lättnad. Tänk att få lätta på gasen, och glidflyga ner till jorden igen. Till vilken alla en gång skall åter varda.

Objektifiering är sedan länge ett allmänt skällsord som används frekvent i debatten. Jag har aldrig förstått det negativa i detta begrepp. Subjekt och objekt är relativa begrepp som med lätthet byter plats. Detta är interaktion, det vackra i samvaron. Att ständigt vara subjekt vore förödande ensamt. Objektet kan dessutom ståta med att vara synligt – att finnas i någons medvetande – något subjektet bara kan drömma om.

“Det är bara tomma ord” häver de ur sig. Ord som tillit och rättvisa, som framhålls som grundläggande värderingar. Men det är det enkla förkastandet av tomma ord som ekar tomt. Skriv en roman. “Det är bara tomma ord”. Shakespeares samlade verk. “Tomma ord”. Sådan kritik är tömd på all substans. Ja, bara tomma ord.