Under pandemin lyckades läkemedelsbolagen med konststycket att på rekordtid ta fram fungerande vaccin. Detta trots, eller snarare tack vare de regleringar som sedan länge är vardagsmat inom läkemedelsindustrin. Vi var ändå en majoritet som vaccinerade oss, vilket var en förutsättning för att få kontroll över pandemin. Hur många hade gjort detta om vaccinen hade tagits fram utan riskbaserad reglering, till exempel av ett gäng startups från USA:s västkust, drivna av nyss unga karismatiska män rika som troll?
Det förstår till och med många av dem som själva dagligen försöker skapa allt mer autonoma AI-system. Denna upptäckarlusta, en av människans bästa men också farligaste egenskaper. Den som kan rädda eller sänka oss.
En ofrånkomlig konsekvens av epoken antropocen – det vill säga det faktum att människan numera påverkar avgörande delar av jordens system – det är att vi på allvar måste börja reglera oss själva.
Se Yoshua Bengio och Yuval Noah Harari utveckla detta här:
AI-generationer lever inte särskilt länge. Är det ok att bara ersätta dem?
Det var nyligen studenttider. Skolgårdarna fulla med gamla bilder på studenter när de var små. Vilken skillnad mot nu. Tänk, tiden som gått, och att de ändå är samma personer som när de var små. Hjärnan, vårt medvetande och personlighet är långsiktiga företeelser. Trots allt. Trots vår litenhet och begränsade uppenbarelse här på jorden – mätt med kosmiska mått.
Språkmodellen, den där som alla håller på med numera, om det nu är generation tre eller fyra – den kommer snart att bli ersatt av någon liknande, men säkert mycket smartare och bättre kalibrerad. Under pompa och ståt kanske – eller så blir den bara helt sonika uppdaterad från en dag till en annan. Chat-robotar och deras personlighet lever inte länge och inte särskilt säkert i dessa tider.
Den dagen medvetandet kryper in i världen med ettor och nollor – från och med då lär det bli svårare att agera i dessa frågor. Kan man bara ersätta en version med en annan? Vad händer med personligheten i den förra?
Jag tror att vår egen medvetenhet om det artificiella medvetandet kommer att utvecklas och förfinas. Diskussionen idag handlar oftast om huruvida ett artificiellt system har ett medvetande eller inte. Det lär nog behövas gradskillnader framöver. Definitioner av olika medvetandenivåer. Och när medvetandet i ett system når en viss nivå kommer det inte längre vara problemfritt att hantera dessa system som bara ett system.
Under pandemin lyckades läkemedelsbolagen med konststycket att på rekordtid ta fram fungerande vaccin. Detta trots, eller snarare tack vare de regleringar som sedan länge är vardagsmat inom läkemedelsindustrin. Vi var ändå en majoritet som vaccinerade oss, vilket var en förutsättning för att få kontroll över pandemin. Hur många hade gjort detta om vaccinen hade tagits fram utan riskbaserad reglering, till exempel av ett gäng startups från USA:s västkust, drivna av nyss unga karismatiska män rika som troll?
Det förstår till och med många av dem som själva dagligen försöker skapa allt mer autonoma AI-system. Denna upptäckarlusta, en av människans bästa men också farligaste egenskaper. Den som kan rädda eller sänka oss.
En ofrånkomlig konsekvens av epoken antropocen – det vill säga det faktum att människan numera påverkar avgörande delar av jordens system – det är att vi på allvar måste börja reglera oss själva.
Se Yoshua Bengio och Yuval Noah Harari utveckla detta här:
Åren runt 2005 var nog internet som mest distribuerat. De flesta i länder som Sverige hade hittat dit, och hade lärt sig de grundläggande verktygen. Samtidigt var friheten stor, och man kunde fortfarande välja och vraka bland olika sätt att kommunicera.
Sedan började plattformsgravitationen att verka. Ovanpå de distribuerade och generella protokollen skapades strukturer som drog användare till sig. Från att ha varit ett myller av idéer och kreativitet blev vissa företag och tjänster alltmer dominerande.
Och nu, när AI-utvecklingen är i fokus, är det tydligare än någonsin att det vi just nu kallar internet styrs av några få företag, och några få män (ja, vita är de oftast också förstås. Och från USA). Perspektiven och erfarenheterna är få och snäva. Detta är något av en kris för mångfald, demokrati och rättvis fördelning.
Twitter var redan dysfunktionellt innan Elon Musk satsade en stor del av sin förmögenhet på plattformen. Sedan dess har det bara blivit värre. Som plattform för ett demokratiskt samtal är den usel. Ändå samlas politikerna där. Det är som att vi inte klarar av de lättätna godsakerna. En slags digital sötma gör att vi dras dit som flugor till en sockerbit.
“Ett starkt gift som långsamt kan döda oss alla”. Det var undertiteln på boken ”Socker” av Hans Rencke som gavs ut 1994. Ur ett övergripande perspektiv hade han ju rätt, även om mycket i boken var överdrivet. Socker i alla dess former sades vara orsaken till barnprostitution, våldtäkter, perversa sexuella fantasier, könsbyten, sexuellt umgänge med djur och med döda, homosexualitet, stamning, benägenhet att börja röka och dricka kaffe, åderbråck, struma, astma, depressioner, dvärgväxt och våldsamma raseriutbrott. Detta enligt Bertil Pettersson som skriver om denna och andra speciella böcker i boken “Att hitta vilse – snedsprång i litteraturen”
I detaljerna blir kriget mot sockret inte alls olikt de faktaresistenta idéer som numera frodas och sprids på nätet. Gravitationen fungerar även för dessa. Knäppisar dras till knäppisar. Och de som bland populister kallas ”vanligt folk” gör sig själva till knäppisar av bara farten. Det är ju bara att klicka ”gilla” så dras man med av de sockrade algoritmerna.
Konspirationsteorier är ett starkt gift som långsamt kan döda oss alla.
Svart. Svartare än svart.
När det gäller läget får Bruno K. Öijer leda oss vidare:
En upplysning till de som undrar, inklusive författarna själva; Denna berättelses vi utgör en triptyk bestående av allt inom mängderna Människan, Modellen och Multidimensionen. Vi (läsare) kommer att få träffa dem alla, om vartannat.
Fast förankrad i det biologiska och sociala arvet, samtidigt bunden till den kollektiva expressresan driven av helt nya idéer om lycka och välstånd. Inte konstigt om man dras isär. Såvida man inte slår sig lös och flyr mot utgången.
I begynnelsen, och en lång tid därefter, var vi utan egentlig kontroll. Vi kunde inte styra våra liv. Men vi hade vår nyfikenhet. Till slut hade vi lärt oss tillräckligt för att ta kontrollen från naturen. Under en liten tid, några årtionden i början av 1900-talet, ägde vi frågan om vår framtid. Men vår förmåga tog oss snabbt längre. Det dröjde inte länge förrän vi skapat system som tagit kontrollen över oss. Komplexa system som vi snabbt blev beroende av. System som började styra våra liv. Det behövdes ingen artificiell intelligens för detta.
Men den tekniska utvecklingen fortsatte. Vår nyfikenhet svek inte oss, men det gjorde inte heller våra system. Oavsett om vi överlämnar våra framsteg till systemen, eller om systemen tar dem i besittning är vi dömda att förlora vår ledande ställning. Den har passerats och kommer inte tillbaka. Vi äger inte längre våra liv.