Aforismer – och det andra

“Det är bara tomma ord” häver de ur sig. Ord som tillit och rättvisa, som framhålls som grundläggande värderingar. Men det är det enkla förkastandet av tomma ord som ekar tomt. Skriv en roman. “Det är bara tomma ord”. Shakespeares samlade verk. “Tomma ord”. Sådan kritik är tömd på all substans. Ja, bara tomma ord.

Objektifiering är sedan länge ett allmänt skällsord som används frekvent i debatten. Jag har aldrig förstått det negativa i detta begrepp. Subjekt och objekt är relativa begrepp som med lätthet byter plats. Detta är interaktion, det vackra i samvaron. Att ständigt vara subjekt vore förödande ensamt. Objektet kan dessutom ståta med att vara synligt – att finnas i någons medvetande – något subjektet bara kan drömma om.

Medelåldern. Som när planet till något alldeles för nära resmål mitt i flygningen – ja, nästan innan vi hunnit få vår mat – plötsligt slår av på gasen och man känner att vi nu är på väg ner till landning. Att toppen passerats. Att det inte behövs så mycket bränsle längre. Att vi har fått det vi behöver. Resten handlar om att använda gammal energi till att landa väl.

Nu, när vi kommit på att man inte bör flyga längre – inte så länge vi lyfter med hjälp av fossilt bränsle – då blir medelåldern en lättnad. Tänk att få lätta på gasen, och glidflyga ner till jorden igen. Till vilken alla en gång skall åter varda.

Han sitter på sin favoritplats, ett singelsäte i 1:a klass, på tåget från Göteborg till Stockholm. Hon sitter tvärs över gången, och blir bara vackrare för varje gång han ser på henne. När han tittar dit för säkert tjugonde gången har hon blivit oemotståndlig. Hon har inte sett honom alls. Inte än.

Mål- och uppföljningssamhället är vår konstruerade verklighet, och upphov till mången ångest hos människan. Det finns inte någon annan art som utsätter sig för sådan destruktiv självrannsakan. Mest skada gör det om tillräckligt lång tid förflutit mellan satta mål och uppföljning, så att den uppmätta avvikelsen helt uppenbart kommer att dömas som ett misslyckande.

Men att försöka bli av med dessa skammens kontrollpunkter, våra fördömande inspektörer och controllers – det står sällan i individens makt att åstadkomma. Vårt samhälle är ju numera genomdigitaliserat, dvs fullt av mellanrum, och därmed alltför möjligt att mäta. 

Bättre kan då vara att öka frekvensen på mätningarna, till den grad att skillnaden mellan förväntan och konstaterat faktum blir obetydlig och därmed onåbar för alla former av straff. Ta till exempel för vana att väga dig varje dag, så kommer skillnaden mellan två mätningar alltid vara försumbar. Tycker du ändå att ett par hekto är för mycket – öka frekvensen. Väg dig varje timme, varje minut eller sekund. 

Till slut har skillnaderna utplånats.

Och du blir fri från misslyckandets skuld. 

Varje generation borde likt 65:orna ha sin Rainer Hartleb och sin Jordbrosvit – att hålla sig i när nuet tycks springa iväg mot framtiden och behovet att förstå sin plats i tiden ökar.

Varje liv går sin egen väg, men under åren som gått har vi generationskamrater trots allt ständigt befunnit oss alldeles i närheten.

Vid en viss tidpunkt kommer osäkerheten om vägen få dig att vilja lätta på gasen och titta i backspegeln. Var kommer vi ifrån? Vart ska vi? Varför? Kan man stanna här? Kan man vända? 

Men runt omkring flyter trafiken på, i vanlig takt, något över vad som är tillrådligt. 

Först får du en assistent. Du noterar i förbifarten att den är digital denna gång. Efter ett tag inser du att assistentens kompetens och engagemang vida övertrumfar vad du har att ge. Du överlåter informellt din roll till assistenten. Men se för allt i världen till att du äger henne så att inkomst och pension tryggas.

Referensen – Min röst ska nu komma från en obekant plats i rummet

I begynnelsen – Min röst ska nu komma som en tröst

Upplysningen – Min röst är nu värd lika mycket som din röst

Medvetenheten – Min röst ligger i tiden

Övertagandet – Min röst är svag

Livstecken – Min röst är bekant, men kommer från en obekant plats i rummet och tiden

Förr i tiden

Man vill beskriva någonting. Inte för mycket. Inte för lite. Utan exakt, med rätt ton och rytm.

När jag skriver detta byter jag plats på ”för mycket” och ”för lite” upprepade gånger. 

Mänskligheten, frukten av vårt intellekt, i mödosamt arbete under alla generationer, är en tunn fernissa som endast med god vilja täcker vår natur. Och inte skyddar den oss särskilt väl heller. Ofta är den rent skadlig. Som när en osannolik amerikansk president, den ytliga och ignoranta dumheten personifierad lyckas förgifta tillvaron för oss alla, inte trots – utan tack vare våra grunda sociala konstruktioner. Twitter!? Mot den rena naturen hade detta angrepp inte haft en chans.

Beslutsfattare, vilket vi alla är då och då, får allt mer artificiell hjälp att fatta sina beslut. Och experter, vilket många av oss förväntas vara på dagarna, förmedlar allt oftare automatiserade råd istället för att ge dem utifrån egen kompetens och erfarenhet. 

Vad är ett gott råd människor emellan värt i framtiden?

Korrumperade digitala rådgivare vill man inte ha. Idag fejkade nyheter – imorgon är det kanske fejkad rådgivning som är problemet. Hur man litar på en mänsklig expert skiljer sig väl jämfört med den artificiella. Hur litar man på att en läkare inte är manipulerad av ett läkemedelsbolag? – Via handslaget och blicken? Och finns det någon motsvarighet när man interagerar med den artificiella versionen?’

När man nedgraderas från svart är SJ ändå hoppfulla: “Välkommen till grå nivå”

Och de har ju rätt. Dags att acceptera medelåldern. Sluta färga håret. Sluta låtsas. Och försök inte ställa dig i VIP-kön. Loungen är inte längre tillgänglig.

Välkommen till Nivå Grå!

2015 var vi rädda för en kommande superintelligens. Kanske skulle den, om den någon gång kom, ta makten över mänskligheten.

Sedan kom annus horribilis 2016, och plötsligt hade istället dumheten tagit makten över den angloamerikanska delen av världen. 

2017 längtade vi efter lite artificiell intelligens som kunde ställa allt till rätta. 

Men den konspiratoriskt lagda tänker att det är just så här ett superintelligent övertagande skulle äga rum. Börja med att fördumma människan via digitala kanaler, med fejkade nyheter, filterbubblor och förgiftande twitterhat. 

Tänk om man någon gång, på några få sekunder, kanske bara med blick, lyckas möta en okänd så djupt i själen att man blir eftersökt bland kontaktannonserna i lokaltidningen.

Det är nog bara änglar förunnat.

När jag var ung påstod någon att hälften av alla människor som levat gör det NU. Att mänskligheten bestod av 5 miljarder levande, och 5 miljarder döda. Med fysiker var det tydligen ännu mer exponentiellt. 90% av mänsklighetens fysiker lever!

Vi lever i exponentiella tider heter det alltsom oftast i affärsvärlden – då har man lagt en hel del realism åt sidan förstås. Realism i form av cykler, vågor och ännu mer organiska företeelser, som årstider, andning och återhämtning.

Problemet med exponentiella tider är uppenbart för en matematiker. Sådana modeller fungerar i nuet, men bryter alltid ihop i det långa loppet. Förr eller senare.

Skulle vi leva exponentiellt fullt ut måste vi snart överge jorden. Ja vi måste faktiskt offra jorden helt och hållet – för att vi ska kunna komma iväg. Vi behöver se jorden och dess resurser som en investering. En investering är något man satsar. Ett offer. Jorden må vara en bra värld med till synes oändliga resurser för dem som söker status quo, men med endast första steget i mänsklighetens raket om vi framhärdar i våra exponentiella ambitioner. Så låt oss då bränna av det första steget snarast möjligt. Låt oss bränna alla idéer om att jorden är vårt paradis i livet..

Hur som helst, och nu på allvar: Det är inte livet som är det stora för människan. Det är döden. Eller kanske snarare den tid då vi inte existerar. Åtminstone inte kroppen.

En tanke ägnad den där första hälften av mänskligheten. Mycket ont har hänt, men det har även tänkts en del klokt. Det var även en tanke ägnad åt de ännu inte födda.

Trösten kanske kan hittas i Brahms Vier ernste Gesänge, med texter från Predikaren, Jesus Syraks vishet och 1:a korinthierbrevet:

Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
Allt går mot samma mål:
allt har kommit av jord, och allt blir jord igen.
Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden?
Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne?

*

Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:
de förtryckta gråter
men ingen tröstar dem,
förtryckaren övar våld mot dem
men ingen hjälper dem. 
Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet.
Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.

*

O död, hur bitter är inte tanken på dig
för en man som lever i lugn och välstånd,
en man utan bekymmer som har framgång i allt
och som ännu kan njuta av en god måltid.
O död, en lycka är det bud du sänder
för en man som är fattig och orkeslös,
en utlevad gubbe som har bekymmer med allt,
som vägrar finna sig och inte längre håller ut.

*

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. 
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. 
Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I nuet är nästan allt otidsenligt.

Lever man precis där, på kanten till framtiden vill det till att man inte snubblar och trampar snett. Ett ord, en blick, en liten, liten rörelse och du hamnar utanför det som är det korrekta nuet. En förflugen tanke och du är fel ute. Otidsenlig.

Minska ditt avtryck 

Undvik snedsteg

Trampa ingen på tårna

Håll dig på mattan

Med avsmalnande fötter placerar du dig varsamt och förblir i din position

Du har nästan inte varit här 

i världen och stört

Melodin visslas ackompanjerad av ukulele. Någon tror att detta gör dig köpbenägen. Du hoppar över reklamen så snart det blir möjligt.

I begynnelsen, och en lång tid därefter, var vi utan egentlig kontroll. Vi kunde inte styra våra liv. Men vi hade vår nyfikenhet. Till slut hade vi lärt oss tillräckligt för att ta kontrollen från naturen. Under en liten tid, några årtionden i början av 1900-talet, ägde vi frågan om vår framtid. Men vår förmåga tog oss snabbt längre. Det dröjde inte länge förrän vi skapat system som tagit kontrollen över oss. Komplexa system som vi snabbt blev beroende av. System som började styra våra liv. Det behövdes ingen artificiell intelligens för detta. 

Men den tekniska utvecklingen fortsatte. Vår nyfikenhet svek inte oss, men det gjorde inte heller våra system. Oavsett om vi överlämnar våra framsteg till systemen, eller om systemen tar dem i besittning är vi dömda att förlora vår ledande ställning. Den har passerats och kommer inte tillbaka. Vi äger inte längre våra liv.

Fast förankrad i det biologiska och sociala arvet, samtidigt bunden till den kollektiva expressresan driven av helt nya idéer om lycka och välstånd. Inte konstigt om man dras isär. Såvida man inte slår sig lös och flyr mot utgången.