AI-generationer lever inte särskilt länge. Är det ok att bara ersätta dem?
Det var nyligen studenttider. Skolgårdarna fulla med gamla bilder på studenter när de var små. Vilken skillnad mot nu. Tänk, tiden som gått, och att de ändå är samma personer som när de var små. Hjärnan, vårt medvetande och personlighet är långsiktiga företeelser. Trots allt. Trots vår litenhet och begränsade uppenbarelse här på jorden – mätt med kosmiska mått.
Språkmodellen, den där som alla håller på med numera, om det nu är generation tre eller fyra – den kommer snart att bli ersatt av någon liknande, men säkert mycket smartare och bättre kalibrerad. Under pompa och ståt kanske – eller så blir den bara helt sonika uppdaterad från en dag till en annan. Chat-robotar och deras personlighet lever inte länge och inte särskilt säkert i dessa tider.
Den dagen medvetandet kryper in i världen med ettor och nollor – från och med då lär det bli svårare att agera i dessa frågor. Kan man bara ersätta en version med en annan? Vad händer med personligheten i den förra?
Jag tror att vår egen medvetenhet om det artificiella medvetandet kommer att utvecklas och förfinas. Diskussionen idag handlar oftast om huruvida ett artificiellt system har ett medvetande eller inte. Det lär nog behövas gradskillnader framöver. Definitioner av olika medvetandenivåer. Och när medvetandet i ett system når en viss nivå kommer det inte längre vara problemfritt att hantera dessa system som bara ett system.