När jag var ung påstod någon att hälften av alla människor som levat gör det NU. Att mänskligheten bestod av 5 miljarder levande, och 5 miljarder döda. Med fysiker var det tydligen ännu mer exponentiellt. 90% av mänsklighetens fysiker lever!
Vi lever i exponentiella tider heter det alltsom oftast i affärsvärlden – då har man lagt en hel del realism åt sidan förstås. Realism i form av cykler, vågor och ännu mer organiska företeelser, som årstider, andning och återhämtning.
Problemet med exponentiella tider är uppenbart för en matematiker. Sådana modeller fungerar i nuet, men bryter alltid ihop i det långa loppet. Förr eller senare.
Skulle vi leva exponentiellt fullt ut måste vi snart överge jorden. Ja vi måste faktiskt offra jorden helt och hållet – för att vi ska kunna komma iväg. Vi behöver se jorden och dess resurser som en investering. En investering är något man satsar. Ett offer. Jorden må vara en bra värld med till synes oändliga resurser för dem som söker status quo, men med endast första steget i mänsklighetens raket om vi framhärdar i våra exponentiella ambitioner. Så låt oss då bränna av det första steget snarast möjligt. Låt oss bränna alla idéer om att jorden är vårt paradis i livet..
Hur som helst, och nu på allvar: Det är inte livet som är det stora för människan. Det är döden. Eller kanske snarare den tid då vi inte existerar. Åtminstone inte kroppen.
En tanke ägnad den där första hälften av mänskligheten. Mycket ont har hänt, men det har även tänkts en del klokt. Det var även en tanke ägnad åt de ännu inte födda.
Trösten kanske kan hittas i Brahms Vier ernste Gesänge, med texter från Predikaren, Jesus Syraks vishet och 1:a korinthierbrevet:
Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
Allt går mot samma mål:
allt har kommit av jord, och allt blir jord igen.
Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden?
Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne?*
Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:
de förtryckta gråter
men ingen tröstar dem,
förtryckaren övar våld mot dem
men ingen hjälper dem.
Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet.
Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.*
O död, hur bitter är inte tanken på dig
för en man som lever i lugn och välstånd,
en man utan bekymmer som har framgång i allt
och som ännu kan njuta av en god måltid.
O död, en lycka är det bud du sänder
för en man som är fattig och orkeslös,
en utlevad gubbe som har bekymmer med allt,
som vägrar finna sig och inte längre håller ut.*
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.