Mål- och uppföljningssamhället är vår konstruerade verklighet, och upphov till mången ångest hos människan. Det finns inte någon annan art som utsätter sig för sådan destruktiv självrannsakan. Mest skada gör det om tillräckligt lång tid förflutit mellan satta mål och uppföljning, så att den uppmätta avvikelsen helt uppenbart kommer att dömas som ett misslyckande.
Men att försöka bli av med dessa skammens kontrollpunkter, våra fördömande inspektörer och controllers – det står sällan i individens makt att åstadkomma. Vårt samhälle är ju numera genomdigitaliserat, dvs fullt av mellanrum, och därmed alltför möjligt att mäta.
Bättre kan då vara att öka frekvensen på mätningarna, till den grad att skillnaden mellan förväntan och konstaterat faktum blir obetydlig och därmed onåbar för alla former av straff. Ta till exempel för vana att väga dig varje dag, så kommer skillnaden mellan två mätningar alltid vara försumbar. Tycker du ändå att ett par hekto är för mycket – öka frekvensen. Väg dig varje timme, varje minut eller sekund.
Till slut har skillnaderna utplånats.
Och du blir fri från misslyckandets skuld.